Orgelbyggare
från Vingåker
Jonas Samuel Strand, Per Larsson Åkerman, Erik Adolf Setterquist. Få Vingåkersbor torde ha den minsta aning om vilka som döljer sig bakom namnen. Det vet däremot de flesta organister och orgelintresserade. En av männen byggde en orgel till världsutställningen i Paris 1855. En annan startade ett orgelbyggeri som försett en stor mängd svenska kyrkor med instrument. Den tredje vet man inte mycket om, men utan honom skulle de två andra aldrig ha blivit det de blev.
1811
tillträdde Jonas Samuel Strand posten som organist i V. Vingåkers församling.
Han var född och uppvuxen på Kungsholmen i Stockholm där hans far Pehr
Strand, orgelbyggare och bildhuggare, hade sin verkstad. Jonas Samuel gick som lärling
i sin fars orgelbyggeri och lärde sig samtidigt spela orgel, förmodligen hos någon
av stadens organister. Efter några år som organist i Sabbatsbergs kapell och
med fortsatt arbete i pappas verkstad flyttade han så till Vingåker. Församlingen
var en kulturell smältdegel med sina prästerliga anor och de många slotten
och herrgårdarna med sina konst-, litteratur- och musikintresserade inbyggare.
Kontrasten mot huvudstaden var nog ändå tämligen bedövande.
Jonas
Samuels ankomst utlöste genast en tvist i sockenstämman: den förre
organistens bostad var utdömd, och man ville nu bygga en ny sockenstuga med
bostad för organisten på övervåningen, dessutom en stentäckt källare och nödiga
uthus. Greve Johan Gyllenborg på Skenäs -en man som framstår som mycket
ekonomisk -bromsade dock frågan i flera år så Strand fick bo inhyst i början.
Detta hindrade honom inte från att ta två avgörande steg: han inledde en egen
verksamhet som orgelbyggare och han gifte sig med Fredrika Gustava Sophia
Bergstedt, infödd Vingåkersbo. Sockenstugan kom till stånd 1815 och Strand
flyttade in. Huset förstördes vid den förödande branden 1826 och ersattes då
med en ny byggnad.
Strand fann snart att församlingen satte stort värde på honom, något han kunde utnyttja för att skaffa sig bättre villkor. 1818 sökte han tjänsten som organist i Slottskyrkan i Stockholm, och lät påskina att han och hans hustru inte kunde leva på den lön han hade från församlingen i Vingåker. Sockenstämman satte genast ner klackarna och erbjöd Strand en betydligt högre lön bara han stannade, dock med förbehållet att hans efterträdare inte skulle kunna räkna med samma förmåner. Han hade redan tidigare fått rätt till den samlade kollekten vid varje års konfirmationsgudstjänst.
Strand
fick inte tjänsten i Slottskyrkan, den gick till hans bror. Man kan kanske
misstänka att det var uppgjort från början.
Orglar inom släkten. Hans yngre bror, Per Zacharias Strand
gjorde
många fina orglar. Här ser vi Västra
Ryds orgelfasad
från 1831. Den mest berömda är kororgeln i Lunds Domkyrka.
Rasbokil, Östra Ryd, Oppeby byggde han bland många andra.
Foto:
A. Söderlund
Strand
tycks ha funnit sig väl tillrätta i Vingåkers finare salonger. Han spelade
violoncell (och antagligen även violin) och musicerade i herrgårdarna och
slotten tillsammans med andra. Vi vet att han spelade cello i en stråkkvartett,
där försteviolinisten var Johan Gustaf Norstedt på Lunda gård och
altviolinen fanns i händerna på Paul Linaae, kamrer på Säfstaholm. Förutom
dessa musikanter fanns t.ex. paret Fredrik Ulrik och Carolina von Aken på Högsjö
gård, liksom Carolinas bror Carl Johan, som försåg musikanterna med noter från
Köpenhamn, Paris och de nordtyska städerna. Här figurerar också en violinist
vid namn Beckemann, en doktor Buschkow i Högsjö, apotekaren Eurén "Herr
E, slarvig apotekare men skicklig fiolspelare" (N A Lundgren), fabrikör J
F Lindstein som också var violinist samt givetvis greve Gustaf Trolle Bonde som
spelade klarinett så länge han hade tänderna i behåll. Dessutom gästades Säfstaholm
och de andra slotten av kulturpersoner som säkert tog tillfället i akt till
lite samspel. Den finlandssvenske tonsättaren och klarinettisten Bernhard
Crusell var en återkommande gäst.
Storbygge.
Per
Larsson Åkermans orgel i S:t Eugene i
Paris gav honom både berömmelse och fina utmärkelser
Strand
etablerade sig snart efter sin ankomst som orgelbyggare i det lilla formatet.
Hans första uppdrag kan ha varit en renovering av orgeln i Skedevi kyrka, men
det är inte helt belagt. 1817 byggde han emellertid en ny orgel i Hova kyrka på
gränsen mellan Närke och Västergötland.
Det
kom - så vitt man vet - att bli ytterligare 10 orgelbyggen, i Vingåker, Högsjö
(3 orglar), Stora Skedvi, Stigtomta, Sköllersta, Simonstorp, Lännäs och Enåker.
Det största instrumentet blev hans egen orgel i V. Vingåkers kyrka, som
byggdes ut ett par gånger. Fasaden från den orgeln står fortfarande kvar,
liksom den ofullbordade orgeln i Högsjö gårds kapell. Orgeln från Högsjö
skola finns också bevarad, numera i en privatbostad. Strand byggde med stor
sannolikhet sina orglar med material från gamla orglar, från sin fars och
senare sin bror Per Zacharias Strands verkstäder. Inget av instrumenten var
direkt stort, och Strands arbeten kom inte att sätta några stilmässiga spår
i svenskt orgelbyggeri. Sin stora betydelse fick han genom sina lärlingar.
Strand stannade i Vingåker till sin död 1860 och en rad unga män passerar
revy i hans orgelbyggeri. Och det var inte vilka män som helst.
1844
börjar en 18-årig lärling hos Strand. Han heter Per Larsson och är son till
rättaren Lars Pehrsson på Bistorps gård. Han stannar i lära hos Jonas Samuel
i tre år och flyttar sedan - genom dennes försorg - till Stockholm där han blir
lärling hos orgelbyggarna Blomquist & Lindgren, som övertagit Pehr Strands
verkstad. Anders Wilhelm Lindgren var troligen släkt med Strand genom giftermål
och byggde 1853 en ny orgel i Österåkers kyrka, en orgel som till stora delar
är bevarad. Den unge lärlingen kallar sig nu Per Larsson Åkerman, och under
det namnet kommer han att göra sig internationellt känd. 1850 tar han examen
som orgelbyggare inför Musikaliska akademien och samma år examen vid
Teknologiska institutet. Han arbetar som verkmästare hos Blomquist &
Lindgren i några år för att kunna erhålla privilegium som orgelbyggare och
starta egen firma. 1854 får han Musikaliska akademiens stipendium för
utlandsstudier, och det blir början på en makalös resa.
Hans första anhalt är orgelbyggeriet Gebrüder Maier i Hannover, dit han kommer över Lubeck. Han inser ganska snart att han inte har så mycket att lära av dem, och efter några veckor fortsätter han till Köln och orgelbyggeriet Sonreck. Här kan han stifta bekantskap med det senaste inom europeiskt orgel byggeri. Han arbetar med intonation och stämning vid orgelbyggen i bl.a. Niversheim, Remagen och S:t Petri i Köln. Från Sonreck fortsätter han sedan till ett relativt nystartat orgelbyggeri som ligger mycket långt fram, både tekniskt och konstnärligt: Merklin & Schutze i Bryssel. Hans första uppdrag blir att intonera en liten orgel som ska exporteras till Amerika. Den upp- giften måste han ha löst med den äran, för nästa arbete han sätts på är av helt andra dimensioner. Han skall på egen hand intonera och stämma en tremanualig orgel med trettiotre stämmor, som Merklin & Schutze avser att ställa ut i sin monter på världsutställningen i Paris 1855. Orgeln skall sedan monteras upp i S:t Eugene i samma stad. Per Larsson Åkerman reser ner till Paris och griper sig verket an. Resultatet blir av allt att döma mycket gott och orgelbyggeriet belönas med Medallie de première classe för sitt verk och Joseph Merklin kan fästa den belgiska Leopoldsorden på sin kavaj. Merklin & Schutze blir inom kort -inte minst genom sin utställningsframgång -ett av de ledande orgelbyggerierna i Europa vid sidan av CavailleColl och E F Walcker.
Samarbete.
Orgelbyggarna
Per Larsson Åkerman och Erik
Adolf Setterquist byggde tillsammans domkyrkoorgeln i Strägnäs.
Per Larsson Åkerman passar givetvis på att studera insidan av några av stadens orglar, alla från 1600- och 1700-tal. Efter vistelsen i Paris återvänder Åkerman till Bryssel och sitt nästa uppdrag. Det är ett mycket stort och banbrytande orgelverk till katedralen i Murcia i Spanien, en orgel som innehåller alla de senaste tekniska och konstnärliga landvinningarna. Hans arbete fortsätter sedan med ett antal andra orgelverk över vilka han får den artistiska ledningen. Den unge Högsjösonen erbjuds nu också fast anställning i orgelbyggeriet men avböjer för att återvända till Sverige och i sitt hemland få göra de "för orgelbyggnadskonsten fördelaktiga förbättringar" han lärt sig under sin studieresa. Därigenom kom också många av dessa nya tendenser och tekniska lösningar att finna sin plats i det svenska orgelbyggeriet. Väl hemma i Sverige 1857 får Per Larsson Åkerman uppdraget att bygga en ny stor orgel i Strängnäs domkyrka. Förmodligen insåg han att det skulle bli en övermäktig uppgift för honom ensam, så han tar -eventuellt genom domkyrkoorganisten Carl Ludvig Lindbergs försorg -kontakt med en annan orgelbyggare: Erik Adolf Setterquist.
Jonas Samuel Strand och hans hustru Fredrika förblev barnlösa. Till deras hem kommer under 1810-talet en liten pojke från Örebro som blir deras fosterson. Han heter Erik Adolf Setterquist. Denne fosterson går som lärling i Strands orgelverkstad fram till 17 års ålder, då han flyttar till Stockholm och tar plats i Pehr Strands orgelbyggeri, som nu drivs av Per Zacharias Strand, Jonas Samuels yngre bror.
Per
Zacharias är en orgelbyggare av en helt annan dignitet än sin bror, en stor
begåvning vars verksamhet resulterar i ett antal prestige- fyllda orgelbyggen i
Sverige och Finland. Per Zacharias arbetstakt är närmast febrig, och detta i
kombination med en tilltagande alkoholism leder till en för tidig död 1844.
1829
återfinner vi Erik Adolf Setterquist som skollärare och klockare i Hallsberg,
och först 1845 inleder han sin egen verksamhet som orgelbyggare.
Setterquist
och Åkerman arbetar med sin domkyrkoorgel i Strängnäs, en orgel vars stämmor
ingår i den nuvarande orgeln. Trots den stora åldersskillnaden mellan
kompanjonerna tycks samarbetet ha fungerat väl. Setterquists långa erfarenhet
och Åkermans nymodiga ideer blev uppenbarligen en fruktbar kombination, för några
år senare står orgeln klar och där återfinner vi mycket av det Åkerman har
lärt sig under sina utlandsstudier. Bland annat är det den första svenska
orgeln som är utrustad med Barkermaskin.
Orgeln
bedöms av samtida organister vara ett av de förnämsta orgelverken i Norden.
Erik Adolf Setterquist beskrivs i ett socken- stämmoprotokoll som en
"stilla, from och foglig man" och det kanske var därför de två
fungerade så bra ihop. Under de tre år domkyrkoorgeln är under uppbyggnad
hinner de två också bygga ytterligare fem små orgelverk, bland annat i Vingåkers
grannsocknar Östra Vingåker och Julita, men när deras magnum opus står klart
i Strängnäs upplöser de firman.
Setterquist
återvänder till Hallsberg och sin egen firma och i hans orglar kan man från
och med nu klart se de nya influenser han fått genom Per Larsson Åkerman. Fram
till sin död 1885 hinner Setterquist med 133 orgelbyggen av varierande storlek
runt om i Sverige. Han tilldelas 1883 Litteris et Artibus och väljs året därpå
in i Musikaliska akademien. Vid sidan av Per Larsson Åkerman ses han som
senromatikens främste orgelbyggare i Sverige. 1879 tar hans son över firman
och producerar fram till 1905 ytterligare ett hundratal orglar.
Åkerman i sin tur flyttar tillbaka till sitt orgelbyggeri i Stockholm och bygger 30 orglar innan han 1866 slår sig ihop med Carl Johan Lund under firmanamnet P. L. Åkerman & Lund. Lund var också lärling till Jonas Samuel Strand och hade likt Åkerman gjort studieresor på kontinenten, främst till Frankrike varifrån han förde hem orgel-byggnadstekniska uppfinningar som magasinsbälgen och stråkstämmorna violin och aeolin. Fram till Åkermans död 1876 blir det ytterligare 44 orglar, med den ännu bevarade läktarorgeln i Uppsala domkyrka som höjdpunkt. Per Larsson Åkerman betraktades nu av sin samtid som en av Sveriges främsta orgelbyggare genom tiderna, och så bedöms han även idag. Carl Johan Lund driver sedan firman vidare fram till 1905, och bygger under den tiden ett mycket stort antal orglar. Det uppskattas att Lund medverkade i ca 250 orgelbyggen under sin livstid. Åkerman & Lunds orgelbyggeri är fortfarande i högsta grad verksamt och har de senaste åren byggt flera stora orglar i bl.a. Helsingfors, i en stil som skulle ha tilltalat Per Larsson Åkerman.
Som
en kuriositet kan nämnas att Carl Johan Lunds far Johan Lund och dennes
storebror Pehr båda var självlärda orgelbyggare. De var födda i byn Arnäs
utanför Örnsköldsvik, och därifrån kom även Jonas Samuel Strands pappa
Pehr Strand. Pehr Strand byggde en ny orgel i Arnäs kyrka när bröderna Lund
var i 10-årsåldern, och det är sannolikt där deras orgelintresse väcks. För
att göra bilden av denna orgelbyggarnas släktförening fullständig kan vi dra
in Anders Wilhelm Lindgren, han som efter Per Zacharias Strand övertog
orgelverkstaden på Kungsholmen. Han var gift med en kvinna som hette Fredrika
Strand och hon måste på något sätt ha ingått i släkten, eftersom hon efter
sin mans död flyttar hem till Jonas Samuels änka.
Jonas Samuel Strand fortsatte sin gärning som organist och orgelbyggare. I hans sockenstuga passerar ett stort antal lärlingar revy. Några lär sig orgelbyggeri, några får sin organistutbildning hos Strand. 1849 avlider Fredrika Strand i en ålder av 57 år. Samma år hörs barnskrik i huset. Det är Strands piga Anna Larsson som nedkommit med ett barn. Fader okänd. Barnet döps och Anna Larsson flyttar från Vingåker. 1852 dyker hon upp på scenen igen då hon gifter sig i Stockholm med en 41 år äldre gentleman som heter Jonas Samuel Strand. Hon flyttar in i Vingåkers sockenstuga igen, nu som redbar hustru och Strand blir på gamla dagar familjefar på ett sätt han inte varit förut. Men var han pappa till barnet? Det kan vi aldrig få veta.
Mitt
i högsommaren 1860 avlider Jonas Samuel Strand i en hjärtinfarkt. Hans änka
gifter om sig med en urmakaremästare och flyttar från orten. Vingåkers tid
som svenskt orgelbyggarcentrum är slut, och trots Jonas Samuel Strands stora
betydelse för svensk orgel- byggarkonst vet vi fortfarande inte mycket om honom
som person. Vi kan lyssna till hans orgel i Högsjö gårds kapell liksom några
andra bevarade instrument och vi kan se den pampiga orgelfasaden i Vingåkers
kyrka. Helt säkert finns det fler spår av honom i uthus, vindar och arkiv, ja
kanske till och med ett porträtt någonstans, men dessa återstår att finna.
Höjdpunkt. Läktarorgeln i Uppsala domkyrka betraktas
som en höjdpunkt i Per Larsson Åkermans karriär. Han
betraktades som en av Sveriges främsta orgelbyggare.
Foto: A. Söderlund
En av landets allra finaste Åkerman-orglar står i S:ta Clara
kyrka i Stockholm. Flöjterna och dubbelflöjterna låter fantastiskt
Foto: A. Söderlund
Text:
Källa: Ur V. Vingåkers hembygdsförenings årsskrift 2006, skrivet av Robert Öhman,
utbildningsledare vid kyrkomusikerutbildningen på Oskarshamns folkhögskola.
Robert Öhmans hemsida: www.vingbrus.se