Bro kyrkas Historia

Mitt emellan Stockholm och Enköping är Bro kyrka belägen. En runsten till minne av stormannen Assur står vid vägen ca 200 meter innan kyrkan. Den fick sin nuvarande plats 1866. Runstenen har tidigare varit inmurad i väggen  till kyrkans vapenhus. Assur förmodas ligga begravd på kyrkans baksida där den s.k. Assurs hög ligger.

Kyrkans äldsta delar härstammar från 1100-talet. Koret byggdes till på 1200-talets slut och i slutet på 1400-talet utökades långhuset med det parti där orgelläktaren och vapenhuset nu är. Den nuvarande sakristian tillkom 1780  och under senare delen av 1700-talet och framåt har flera renoveringar gjorts.
Predikstol, dopfunt och altare är kyrkans viktigaste inventarier, varav den sistnämnda utan tvekan är bro kyrkas största sevärdhet.

Predikstolen bär inskriften 1 maj 1650, dopfunten är huggen i sandsten på  1100-talets slut och det medeltida altarskåpet är tillverkat 1520 i Jan Bormans atelje i Bryssel.

Orgelläktaren tillkom 1777och den nuvarande orgeln byggdes 1967.

År 1981 invigdes den nya kyrkogården med bl.a. en minneslund som är  belägen på en historisk begravningsplats (bronsåldersgrav).

I en liten skrift "Bro kyrka" av Erik Alldahl kan du läsa mer.
Den finns att köpa i kyrkan eller på pastorsexpeditionen.

Källor: Bro kyrka av Bengt Ingemar Kilström: Arkestiftets Stiftsråd (1985):   Bro kyrka av Erik Alldahl (1973)

 

Håbo-Tibble kyrkas historia

Den gamla häradsvägen (Stockholm - Skokloster) gör en kraftig sväng när den kommer fram till Håbo-Tibble kyrka. D.v.s. vägen är riktad mot kyrkan vare sig man kommer från söder eller väster.
Sockenborna har under ca 700 års tid varit vana att stanna till här. Ungefär så gammal är kyrkan. Dock har man inte har kunnat göra några säkra dateringar för dess tillkomst. Men flera runstenar i området som bär korstecken vittnar om att kristendomen hade nått trakten redan under 1100-talet.

Kyrkobyggnaden har tillkommit i flera olika etapper, varav koret är den äldsta delen. Byggnadsstilen och planlösningen på muren visar att den troligen uppförts under 1200-talets första hälft.

Kyrkogården har fått sin nuvarande utsträckning genom flera utvidgningar under åren 1796-1957. Muren runt kyrkogården är uppförd av gråsten och lagd utan murbruk. Ingångar finns i väster och söder.

Minneslunden invigdes den 22 september 2002. En enkel stensättning med ett kar fyllt med vackra naturstenar och porlande vatten i centrum.

I ett liten skrift "Håbo-tibble kyrka" av Armin Tuulse kan du läsa mer. Den finns att köpa i kyrkan eller på pastorsexpeditionen.

Källa: Håbo-Tibble kyrka av Armin Tuulse (1988)

 

Håtuna kyrkas historia

Håtuna kyrka är belägen på sluttningen av en ås vid gamla landsvägen Stockholm - Häggeby - Skokloster. Under medeltiden sträckte sig Håtunaviken längre in i landet, och kyrkan hade förbindelse även med Mälaren. Nordöst om kyrkan, vid Håtunaviken, låg under medeltiden det gamla konungasätet Håtuna, som år 1311 av konung Birger såldes till Uppsala domkyrka.

Det finns betydligt gamla vittnen om människor och bebyggelse i Håtuna. Det finns många fornlämningar i trakten och vid Håtuna kyrka finns det flera runstenar. En av dessa är funnen i Norränge och är sedan 1932 uppställd i vapenhuset. Inskriften lyder: "Andvätt och Aikir och Vighjälm och Kale reste stenen efter Gerfast, sin fader".

Kyrkobyggnaden har en invecklad byggnadshistoria som man kan läsa mer om i en liten skrift "Håtuna kyrka" av Armin Tuulse (1972) som finns att köpa i kyrkan eller på pastorsexpeditionen.

Håtuna kyrka har kommit till under olika etapper och det är osäkert om när den allra äldsta kyrkan restes i Håtuna. Troligen var det en träbyggnad redan under 1000-talet. Därefter byggdes en liten kyrka av gråsten, varav det finns några murpartier bevarade den nuvarande kyrkans nordvästra hörn.

Kyrkogården

Denna hade förr sin största utbredning söder om kyrkan och var omgärdad med en mur, lagd i murbruk och täckt med spåntak. Den nuvarande muren uppfördes till övervägande del strax efter 1785. Från den äldre murens tid finns bevarad en stiglucka av tegel i sydöst, uppförd 1691-92. Den har portar av furu, svarttjärade,
med en vacker rutpanel på yttersidorna.

Klockstapeln på en kulle några hundra meter sydöst om kyrkan uppfördes under åren 1735-36 av byggmästaren Stenius och genomgick 1795 en omfattande renovering. Av klockorna i stapeln är storklockan gjuten 1769 av Gerh. Meyer i Stockholm, mellanklockan av Jurgen Putensen 1641; lillklockan har på halsen årtalet 1658, på norra sidan ett krucifix, på södra sidan en madonna.

Källa: HÅTUNA KYRKA av Armin Tuulse (1972)

 

 

Låssa Kyrka

Låssa socken är belägen inom Bro härad i södra Uppland invid Mälaren. År 1314 talas i handlingarna om "bro cum annexa" - det är Låssa församling som sedan äldsta tider hört till Bro pastorat. BRO SOCKEN omnämns 1257 som "parochia bro", dvs Bro pastorat. Socknen anses ha fått sitt namn efter den bro som omnämns i runstenen som beskrivs närmare under rubriken Bro kyrkas historia.

Historia

Låssa kyrka har anor ända tillbaka till sekelskiftet 1100-1200. En liten del av muren längst ner i kyrkorummet härrör från denna tid. Under 1300-1400-talen byggdes kyrkan ut och försågs med valven. En omfattande ombyggnad genomfördes på 1690-talet och bekostades av landshövdingen och friherren Mauritz Posse som då var ägare till Säbyholms gård, på vars mark kyrkan är byggd. Denna ombyggnad hade bl a som syfte att iordningställa ett gravkor för familjen Posse. I nuvarande kyrkorum är familjen Posses gravkor igenmurat och beläget under koret.

Sommaren 2002 genomgick fasaden en omfattande renovering. Sista söndagen i september 2002 togs kyrkan åter i bruk efter fasadrenoveringen.

Kyrktornet uppfördes under 1830-talet för att ersätta klockstapeln som då revs. Kyrkklockorna hänger alltjämt i tornet. På storklockan kan följande texter läsas:

"Allt vad anda har love Herren (Ps. 150:6)
Jag kommer snart. Amen, Ja, kom, Herre Jesu. (Upp 22:20)"

Samt följande:
"Kom, Låssa folk, vid klockans ljus. Kom endast ett att höra. Ty vill du dyrka rätt din Gud, så låtsa ej det göra. Skall dig när sist domsklockan slår en evig hämnd ej krossa, ack, skynda dit till Jesu sår, som kan från döden lossa."

I kyrkorummet ryms maximalt 100 gudstjänstdeltagare och då är det mycket trångt.
Kyrkan är en omtyckt dop och vigsel kyrka.
Närmaste granne till kyrkan är Säbyholms naturbruksgymnasium.

Kyrkogården

Besökare på kyrkogården har utsikt över Säbyholmsviken och de välskötta fält som omger kyrkogården.
På kyrkogården finns två gravkor. Det största av de två är Sparres gravkor och det minsta, beläget vid södra muren, är Tauvons gravkor.

 

Kungsängens Kyrka

Kring Kungsängens kyrka

Värdering
Miljön kring Kungsängens kyrka, med anor från järnålder och medeltid, är väl sammansatt och vittnar om bygdens äldre historia. Här ligger ett järnåldersgravfält, äldre vägsträckningar med bla en del av 1600-talets landsväg, väghållningsstenar och den välbevarade gården Ekhammar från tidigt 1800-tal samt en sammanflyttad hembygdsgård. Sockenkyrkan och klockstapeln har karaktär av 1700-tal.

Beskrivning
Sockenkyrkan i Kungsängen , som fram till 1967 hette Stockholms-Näs, ligger i ett smalt flackt område begränsat i öster och väster av berg- och moränhöjder. Området låg vid vår tideräknings början helt under vatten och utgjorde en lång smal vik. Ända till för 1000 år sedan, under slutet av vikingatiden, gick vikens öppna vatten fram till platsen för kyrkan. Intill kyrkan löper en äldre vägsträckning, som är en del av 1600-talets landsväg mellan Stockholm och Bergslagen. Mot norr anknyter den gamla häradsvägen  mot Västra Ryd. Norr om kyrkan ligger Ekhammars gård och sydost om kyrkan ligger hembygdsgården.

Ett järnåldersgravfält  med 63 runda stensättningar ligger på en förhöjning i nordväst och vittnar om att människor levde vid vikens strand redan under järnåldern. I gravfältets norra del ligger en 1,5 meter närmast triangelformad sten, som ett mittblock på en stensättning, på vars ovansida 6 skålgropar är inhuggna. Dessa skålgropar kan knappast ha huggits in under bronsåldern utan tillhör sannolikt senare tid. Älvkvarnar, som de kallas i folktron, nyttjades som offerskålar långt in i historisk tid.

Tidigt under 1200-talet uppförde människorna i Kungsängens socken en salformad stenkyrka. Den utgörs idag av kyrkans västra hälft. Redan i slutet av samma århundrade byggdes den östra hälften till, eftersom kyrkan blivit för liten för den växande församlingen. Sakristian byggdes till vid 1300-talets slut och efter ytterligare ca 100 år uppfördes vapenhuset. Kyrkans innertak förskönades då med tegelvalv. År 1776 fick kyrkan vit färg från att tidigare ha varit gul. Kyrkan restaurerades mycket hårt 1881. Då försågs kyrkans kor med cementgolv, gavlarna dekorerades med trappgavelavsatser och på västgaveln byggdes ett litet torn på taket. Tornet och trappgavlarna murades i rött tegel. Vid renoveringen på 1920-talet återfick kyrkan sin 1700-talsprägel. Kyrkan har inga medeltida målningar men två dopfuntar från 1200-talet. I långhuset finns ett begravningsvapen över Erik Körning, död 1672, och i koret ligger en gravtumba över Anders Körning, död 1639, som under 1500-talet bodde på Aspviks sätesgård.

Dryga 200 meter väster om kyrkan står klockstapeln av rödmålat trä med svart spåntak. Stapeln är byggd 1640 och stod tidigare längre söderut, men den flyttades under 1950-talet till den nuvarande platsen. Utanför kyrkans entré framför kyrkogårdsmuren står en sten, som Stockholms-Näs hembygdsförening reste 1945 med texten "Till minne av mötet mellan Riksföreståndaren Sten Sture dä och ärkebiskop Jacob Ulfsson i juni 1502 då Sveriges allmoge var samlad på Näs äng". Då förliktes de båda herrarna i riksrådens närvaro efter många års stridigheter dem emellan. Mitt emot står det nya församlingshemmet på den tidigare klockargårdens plats. På kyrkogården uppfördes 1972 en ny kapellbyggnad. Där Ekhammarskolan ligger stod tidigare prästgården.

Den gamla landsvägen kom att beröras då gymnasieskolan skulle uppföras och därför gjordes en arkeologisk undersökning av vägen 1981. Det visade sig att vägbanans bredd var 4-5 meter och att man kunde urskilja omkring sju påbyggnadsskikt. I de övre skikten fann man vagnspår, men i övrigt påträffades framförallt delar av hästskor från 1700-talet. I början av 1800-talet rätades landsvägen ut och kom att gå ca 300 meter söder om den äldre vägsträckningen förbi kyrkan. I vägkanten vid Ekhammars busshållplats står två väghållningstenar, som lär vara ditflyttade. På den ena står det "Brunna" och på den andra "Aspvik 3M 1742".

Hembygdsgården består av en kringbyggd gård där mangårdsbyggnaden, en knuttimrad parstuga förlängd med ett rum i väster, står på ursprunglig plats. De övriga byggnaderna är hitflyttade, de flesta under 1940-talet. Den östra flygeln är ett dubbelt soldattorp från Frölunda gård och den västra är en knuttimrad ekonomibyggnad från Stäket med stall och loge. Utmed vägen ligger en ladugård, som tillhört den idag försvunna klockargården. Under 1970-talet flyttades även torpet Lund hit från Västra Ryd tillsammans med ett avträde från Västra Ryds prästgård. Under slutet av 1980-talet byggdes en museibyggnad mellan Stäket-huset och kyrkan. Med gärdsgård och välskött trädgård är anläggningen en välskött hembygdsgård.

Ekhammars gård är efterföljare till järnåldersgården, som troligen låg intill det tidigare omnämnda gravfältet. Under medeltiden bestod Ekhammar av två hemman tillhörande Clara kloster. Ekhammar finns omnämnd i de medeltida handlingarna från 1370. År 1527 var Ekhammar huvudgård för ärkebiskopens gods i Bro härad. Gustav Vasa tog Ekhammar till arv och eget och gården förblev i kronans händer fram till 1630-talet, då Lars Skytte skall ha bebyggt gården med säteribyggnader. Sätesfriheten upphävdes emellertid redan 1681 med anledning av att gården endast var bebyggd som bondgård. Sedan 1700-talet har Ekhammar varit ett vanligt skattehemman.

Idag ägs Ekhammar av Upplands-Bro kommun och hyrs ut till landstinget. Gårdens byggnader är uppförda under första hälften av 1800-talet och är väl bevarade. Huvudbyggnaden, med sexdelad plan, är knuttimrad och reveterad med grov vit puts. Den är byggd i en och en halv våning samt har ett tegeltäckt sadeltak. Den flankeras i norr av en magasinslänga, som tidigare rymde lider, loge och stall och i söder av en fd trädgårdsmästarbostad. Magasinslängan är på södra sidan uppförd i korsvirke med tegelfyllning och har en frontespis med vit locklistpanel, men är i övrigt uppförd i timmer. Den används numera som garage. Strax norr om huvudbyggnaden ligger fd arrendatorbostaden och ett hönshus med vedbod, som i norr och söder har laxknutat timmer och skiftesverk i mittpartiet.

Källa: Stockholms läns museum

 

Västra Ryds Kyrka

Kyrkbyn i Västra Ryd

Värdering
Miljön kring kyrkan vittnar om en lång och kontinuerlig bosättning på platsen allt ifrån förhistorisk tid till mitten av 1900-talet. Här ligger socknens näst största järnåldersgravfält med kommunens största bronsåldersröse och byn Österröras öde bytomt.

Västra Ryds kyrka, med anor från 1200-talet, med runsten och omkringliggande kyrkby, är ett typiskt äldre sockencentrum. Det består av en fd prästgård, en skola, ett antal bostadshus och en bit längre bort en f d fattigstuga samt ett pensionärshem från 1950-talet. Särskilt kyrkan med sin 1700-talskaraktär, runstenen och den välbevarade prästgården är intressanta och värda att uppmärksammas. Bebyggelsen omges av ett vackert och öppet kulturlandskap med höga visuella värden.

Beskrivning
Inom Svea Livgardes övningsområde ligger Västra Ryds kyrkby med kyrka, prästgård, skola och ett antal bostadshus från 1900-talet. Kyrkbyn omges av ett småbrutet och kuperat åkerlandskap, som i norr och öster öppnar sig till en mindre åkerslätt. Den medeltida kyrkan låg centralt i den idag av övningsområdet förstörda bygden.

Under yngre järnåldern, då Mälarens vatten stod ca 5 meter högre än idag, sträckte sig två vikar djupt in i landskapet, sydost och nordost om kyrkan. Strax öster om kyrkan gick sannolikt ett farbart vattenstråk, vars rest numera utgörs av ett större dike. I det flacka åkerlandskapet höjer sig en större moränkulle med ett gravfält, bestående av ca 70 runda stensättningar, fyra högar, varav den största är 16 meter i diameter och ett ovanligt stort röse. Röset, som ligger i gravfältets norra del hör till Mälardalens allra största. Det har en diameter på 25 meter och är 2,5 meter högt. Av gravtypen att döma är röset från bronsåldern. Det ligger också för tiden karakteristiskt placerat på krönet av höjden för att vara synligt över bygden. Gravfältet vittnar för övrigt om att platsen haft en stadigvarande bosättning under yngre järnåldern.

Enligt skriftliga källor låg under medeltiden en av socknens två största byar i närheten av kyrkan. Den hette Österröra och ägdes av Uppsala domkyrka. I skrift finns den belagd så tidigt som år 1286. Under 1500-talet bestod byn av 4 gårdar, som efter reformationen tillföll kronan. År 1757 genomfördes ett storskifte, som ledde till att prästgården avstyckades och den resterande marken skiftades på fem enheter. Sannolikt blev jordlotterna för små, eftersom byn avfolkades. Den bör ha legat öde redan under 1800-talet för namnet är inte ens omnämnt på Bro häradskarta från 1860. Rester efter Österröra gamla bytomt  finns strax sydost om gravfältet och landsvägen. Förr kallades rösen för rör och troligen fick den ursprungliga bosättningen, som senare växte ut till en by, heta Österröra därför att den låg öster om det stora bronsåldersröset.

Under yngre järnåldern fanns det ytterligare två bosättningar i området. Den ena bör ha legat i närheten av järnåldersgravfältet vid Granliden, som innehåller över 50 gravar: 46 runda stensättningar, 1 rektangulär stensättning och 5 högar och den andra bosättningen intill gravfältet  vid f d klockargården med 15 gravar. Båda gravfälten är karakteristiska för yngre järnåldern. Dessa gårdars mark ingick senare i det medeltida Österröra för att under 1700-talet avstyckas till prästgård.

Kyrkan, från tidig medeltid, blev en naturlig mötesplats för bygden. På Österröras ägor uppfördes under 1200-talets första hälft ett litet romanskt tempel, som var mindre än en tredjedel av dagens kyrka. Rester av den äldsta byggnadens gråstensmurar ingår idag i kyrkans mittpartier. Kyrkan har senare förlängts både åt öster och väster. Under 1400-talet utvidgades kyrkan åt öster och erhöll då ett vapenhus och en sakristia. Under samma århundrade slogs även kyrkans vackra valv. Under 1700-talets mitt renoverades kyrkobyggnaden grundligt och försågs med torn, samtidigt som fönstren utvidgades och de båda stigluckorna, portarna, i kyrkogårdsmuren kom till. Innan tornet stod färdigt 1768 hängde kyrkklockorna i en klockstapel på kyrkogården. År 1868 tillbyggdes Rålambska gravkoret av ätten Rålamb, som bodde på Granhammar. Kyrkan har inga väggmålningar, men en rik medeltida skulpturskatt.

Väster om kyrkan står en runsten, som tidigare varit inmurad i prästgårdens ugnsmur och sedan legat som vägbro utanför prästgården. Den ställdes upp på kyrkogården 1943. Runstenens övre del är avslagen, varigenom inskriftens början och slut har gått förlorad. Inskriften förtäljer att... Igulbjörn, Kvigulv, alla dessa bröder läto uppresa stenarna, Sigrids söner... I stenens centrum finns ett kristet kors omgivet av runslingan, på vilken det hänger två dekorativa människofigurer, vars kroppar formats som dolkar. Under 1600-talet fanns ytterligare tre runstensfragment i och omkring kyrkan, vilka dock numera är försvunna.

Ett stenkast norr om kyrkan, i slutet av en allé av höga ädelträd, ligger Västra Ryds prästgård, ärkestiftets vackraste prästgård, har det en gång sagts. Träden är en liten rest av den mäktiga kyrkoallé, som ännu på 1940-talet ledde mellan kyrkan och prästgården. Mangårdsbyggnaden nyuppfördes år 1806 efter det att den äldre brunnit ned 1803. Flygelbyggnaden öster om mangårdsbyggnaden är sannolikt 100 år äldre och innehåller i dag ett garage. Kyrkoherdarna bodde kvar i prästgården in på 1960-talet, även sedan Kungsängens församling 1917 blivit moderförsamling i det gemensamma pastoratet. Mangårdsbyggnaden med gustavianska drag samt flygeln har mycket väl bibehållit sin 1800-talskaraktär. Numera är prästgården militär tjänstebostad. Öster om prästgården ligger äldre lätt förfallna ekonomibyggnader.

Söder om prästgården uppförde Västra Ryds församling på 1950-talet ett pensionärshem.  Strax norr om detta ligger den äldre fattigstugan (9), uppförd 1858, som senare blev lärarbostad. Byggnaden till den numera nedlagda skolan uppfördes i tegel 1905.

Källa: Stockholms läns museum